Firande i Stockholm 1921, Foto: https://www.dn.se/nyheter/sverige/kvinnlig-rostratt-fyller-100-ar/
Kvinnlig allmän och lika rösträtt i Sverige firar 100 år i år
2021 är det ett hundra år sedan kvinnor fick rätt att rösta på lika villkor i det svenska riksdagsvalet. I detta val 1921 röstades också fem kvinnor in i Riksdagen för första gången. 100-årsjubileumet av denna viktiga milstolpe uppmärksammas i Sverige bland annat med att PostNord ger ut en serie nya frimärken med motiv såsom de första kvinnliga riksdagsledarmöterna. Men denna stora förändring skedde inte över en natt och vi har många starka och envisa kvinnors kamp att tacka för den demokrati vi lever i idag.
En lång kamp
Kampen för kvinnlig rösträtt hade pågått sedan 1700-talet. I Frankrike diskuterades kvinnlig rösträtt under revolutionen 1789 och delstaten New Jersey införde könsneutral rösträtt, om dock än begränsad, när USA grundades 1776. Denna lag ersättes 1807 med enbart allmän rösträtt för vita män. Nationell rösträtt fick vita kvinnor i USA 1920, och icke-vita kvinnor 1965.
På mitten av 1800-talet började kvinnor, i framför allt Storbritannien och USA, men även globalt att engagera och organisera sig. Kvinnor ville ha rösträtt och medbestämmanderätt, särskilt över sina egna liv men kämpade också mot slaveri, kolonisering och imperialism. I Sverige förändrades saker 1866 när ståndsriksdagen upplöstes och tvåkammarsystemet infördes. Till första kammaren valdes ledamöter indirekt av ledamöterna i landets landsting, stadsfullmäktige och elektorskollegier (jämför med USA). Första kammaren var oerhört konservativ, agerade snävare för att inte förhastade beslut skulle tas, och hade s k graderad rösträtt där faktorer som egendom, och social status kunde avgöra om man blev vald eller inte. Tanken var att de som ägde mer betalade mer i skatt och därför skulle ha mer att säga till om.
Andra kammaren var direktvald av de röstberättigade väljarna. Dessa var endast män över 21 år, med en inkomst av lägst 800 riksdaler (ca 216,000 kr i värde 2021) eller fast egendom med lägst 1000 riksdalers värde, och de skulle ha betalat skatt de senaste 10 åren. Dessa krav innebar att drygt 20% av den vuxna manliga befolkningen hade rösträtt år 1866. När allmän värnplikt infördes för män 1901 blev rösträttsfrågan den mest utbredda under början av 1900-talet. Skulle man ha skyldighet att ta till vapen men inte få lov att rösta? En grundlagsändring 1907-1909 införde proportionella val (fördelat mandat mellan partier i proportion till partiernas röstetal) med allmän rösträtt för män. Tvåkammarsystemet upphörde 1971 och Sverige fick ett enkammarsystem.
Studerande kvinnor
I slutet av 1800-talet, börjar ”den nya kvinnan” som var självförsörjande och bildad få makt över sitt eget liv. Från 1873 kunde kvinnor studera på universiteten. 1892 grundades Uppsala Universitets kvinnliga studentförening med ett 15-tal kvinnor. Det blir en plantskola för feminister. Det är värt att komma ihåg att det gick ungefär en kvinnlig student på 1000 manliga så kvinnorna fick kämpa. Inte bara i den akademiska miljön, utan även ofta mot familj och samhälle som inte tyckte om sådana här förändringar. En av dessa kvinnor var Lydia Wahlström, professor i historia, och en av grundarna till Landsföreningen för kvinnans politiska rösträtt (LKPR). Kvinnliga studenter skulle inte få lov att bära sina vita mössor vid examen utan skulle ha den i en papperspåse! Lydia uppmanade kvinnorna att ta på sig mössan och ut på stan gick de. Det blev inte upplopp, utan snarare blev de vänligt bemötta.
Det var inte bara att universiteten nu var öppna för kvinnor som hjälpte till att utveckla ”den nya kvinnan”. Arbetarklassens kvinnor hade alltid arbetat men under den här tiden fick även borgarflickorna, i brist på män och hemgifter, ta plats i arbetslivet. Vid förra sekelskiftet fanns det ett överskott på kvinnor på grund av den stora utvandringen till USA. Kvinnor började arbeta på posten, telegrafen, banker, tidningar, kontor och i skolväsendet. De var billig och entusiastisk arbetskraft.
En värld i förändring Världen såg stora förändringar vid förra sekelskiftet och det blev början på den moderna tiden. Mycket hände under åren 1900-1910. På världsutställningen i Paris kunde man åka i den första rulltrappan, och på de olympiska spelen i Paris år 1900 kunde kvinnor delta för första gången. Den första uppstigningen med ett styrbart luftskepp sker när Ferdinand von Zeppelin stiger upp till 400 meters höjd. I Norge fick kvinnor rösta i kommunalval 1901. Nobelprisen delas ut för första gången samma år. Vidare skickades den första radiosignalen över Atlanten. I Stockholm var det gatukravaller och likaså politisk storstrejk för allmän rösträtt (1902). Automobilutställningen i Stockholm, den första i Sverige öppnas 1903, the Women’s Social and Political Union bildas i Manchester samma år och bröderna Wright gör den första flygturen med ”Kitty Hawk” på 37 meter. Tunnelbanan öppnar i New York 1904. Albert Einstein presenterar sin relativitetsteori 1905 och lägger grunden för 1900-talets fysik. Unionen med Norge upplöses. Jordbävningen i San Francisco 1906 uppmäter 7,8 på Richtersskalan och i Chile är det en jordbävning fyra månader senare som mäter 8,5 på Richtersskalan. Selma Lagerlöfs Nils Holgerssons underbara resa blir folkskolans huvudläsebok. År 1907 börjar den första majblomman säljas. Detta är bara en liten del av alla tekniska innovationer och förändringar som man kan tänka sig förbluffade, tjusade och förfärade människor. Det var också oroligheter i stora delar av världen, bland annat boxarupproret i Kina mellan Kina och europeiska stater, krig mellan Ryssland och Japan, och revolution mot tsaren i Ryssland 1905.
Landsföreningen för kvinnlig rösträtt
I denna omvärld startades Landsföreningen för kvinnans politiska rösträtt (LKPR) 1903 och formulerade sina krav på kvinnlig rösträtt med stöd från både borgerliga och socialdemokratiska kvinnor. En lång process inleddes med debatter, tal, demonstrationer, fester, manifestationer, konferenser och systerskap. Man uppvaktade alla riksdagsmän och kungen. Sverige var sista landet i Norden att införa kvinnlig allmän rösträtt. Dels berodde detta på tvåkammarsystemet där första kammaren bromsade förslaget som gick igenom i andra kammaren 1907, 1909 och 1912, dels berodde det på första världskrigets utbrott.
En av LPKRs största triumfer var den internationella rösträttskongressen i Stockholm som hölls 12-17 juni 1911. Signe Bergman, en annan av grundarna till LPKR, var den som organiserade det hela. Selma Lagerlöf höll invigningstalet på Operan och trots att hon talade på svenska och de utländska delegaterna inte förstod, var hennes tal det som man främst mindes, enligt en intervju med Signe Bergman på 30-talet. Ellen Key var huvudtalare på det öppna mötet på Skansen. Kongressen hade 110 deltagare från olika delar av västvärlden. Det förekom även män bland de internationella delegaterna, och samtidigt som kongressen skapades en manlig stödgrupp till LKPR, som endast accepterade kvinnliga medlemmar: Männens förening för kvinnans politiska rösträtt (MFKPR).
LKPR-möte hos Gerda Hellberg utanför Karlstad 1907. Från vänster: Augusta Tonning, Sigrid Kruse, Gerda Hellberg, Gulli Petrini, Emmy Welin, Ottilia Marin, Anna Wretman Lindström, Frigga Carlberg, Hilma Söderberg-Böving & Vienna Mesterton.
Kvinnorna som kämpade
Några av de orädda och pådrivande kvinnor som var med och grundade landsföreningen och kämpade för kvinnlig rösträtt var:
Lydia Wahlström omkring 1905
Lydia Wahlström, 1869 – 1954, född i Lundby, Västmanland och verksam i Stockholm.
Lydia Wahlström var professor i historia, och den andra kvinnan i Sverige att disputera. Hon var en av dessa ”uppstigande kvinnor” som skrev böcker om kvinnorörelsens historia, bildade rösträttsföreningar och reste runt i landet som resetalare, ”en slags handelsresande för rösträtt” (Kulturreportaget P1) för att få ut budskapet till Sveriges alla hörn. ”Hon argumenterade för att de så kallade kvinnliga anlagen och intressena skulle få plats även i det offentliga rummet. Hon uttryckte att om inte kvinnor fick delta i politiken skulle “samhället likna ett hem utan husmor”. Hennes mål var total jämlikhet mellan män och kvinnor.
Signe Bergman, Foto: https://sv.wikipedia.org/wiki/Den_internationella_rösträttskongressen_i_Stockholm_(1911)
Signe Bergman, 1869 – 1960, född och verksam i Stockholm.
Signe Bergman ”rösträttsgeneralen”, var en av de resetalare som reste runt till bland annat Norrland med tåg, båt, häst och vagn i tre veckor för att starta föreningar. Hon var bildad och talade flera språk men fick inte lov att ta någon examen eftersom hon var kvinna. Signe var influerad av suffragetterna i Storbritannien för hon bodde och arbetade i London under åtta år, men svenska kvinnor valde en mindre våldsam väg. Signe var en av rörelsens största organisatörer och medlem i den internationella paraplyorganisationen IWSA – International Woman Suffrage Allience.
Gerda Hellberg 1920
Gerda Hellberg, 1870–1937, född i Stockholm, bosatt och verksam i Karlstad,
var en av de första kvinnorna i Karlstads kommunfullmäktige och ordförande i LKPR 1904-1921. ”I början av 1903 tog Gerda Hellberg initiativ till Karlstads Förening för kvinnans politiska rösträtt – samma år som riksorganisationen LKPR, Landsföreningen för kvinnans politiska rösträtt, startas”. http://www.kvinnofronten.nu/Formodrar/gerda-hellberg.htm
Hennes partner Mauritz var också med i kampen. De var inte gifta utan trolovade så att Gerda skulle förbli myndig. Mauritz var chefredaktör för Karlstads Tidning och liberal politiker. Han blev ett språkrör för kvinnlig rösträtt. Gerda och Mauritz’ hem, Villa Skogsbrynet, var centrum för rösträttskvinnorna och paret tog emot tidens radikala kvinnor för diskussioner vid sitt stora matsalsbord, såsom Lydia Wahlström, Ellen Key, Anna Branting, Frigga Karlberg, Amelie Posse, Ann Margret Holmgren och Barbro Alving m fl. ”Föreningen ordnade öppna möten med föredragshållare från hela landet, och dessutom ordnade de vandringsbibliotek, studiecirklar, kurser och "arbetsaftnar". Gerda Hellberg var även ordförande i Värmlands länsförbund av LKPR och ledamot av centralstyrelsen. Precis som de flesta av de andra ledande i LKPR reste hon också runt och höll föredrag om kvinnors rösträtt”.
Elin Wägner, troligen 1917
Elin Wägner (1882 – 1949) född i Lund, verksam i Skåne, Stockholm, m fl platser, anses vara en av Sveriges viktigaste och mest inflytelserika författare. Elin arbetade först som journalist -”pennskaft” och började 1903 på Helsingborgs Dagblad. Senare arbetade hon på bl a veckotidningen Idun, skämttidningen Puck och hon skrev artiklar om kvinnans situation i Dagens Nyheter. Hon debuterade som författare med Från det jordiska museet skisser som 25-åring 1907, men hennes mest kända roman, Pennskaftet publicerades 1910. Romanen blev en bästsäljare och trycktes i mer än sex upplagor under ett drygt år. En bedrift på den här tiden! Romanen handlar om journalisten Barbro, glödande anhängare av kvinnans rösträtt och kvinnans rättigheter. Barbro lever ihop med sin fästman utan att vara gift. Nya tider och nya konvenanser skildras och boken bröt mot stereotypa skildringar av kvinnor. Kritiker (kvinnliga) tyckte att Barbro framstod som varm och levande, ”en riktig människa” (enl. Klara Johansson, litteraturkritiker) som är sann mot sig själv. Romanen Helga Wisbeck, som handlar om en kvinnlig läkare som avstår från äktenskap och barn för att helt gå upp i sitt yrke, utkom 1913. Elin Wägner intervjuade Ellen Key 1908 och påverkades mycket av dennas idéer om kvinnors rättigheter och självbestämmande.
Elin Wägner var med och samlade in de 351 454 namnunderskrifter 1913-1914 som låg till grund för beslutet att även kvinnor fick rösta och som levererades i 30 band till riksdagens första kammare. Elin Wägner var en av grundarna av Röda Korset och var engagerad i fredsrörelsen runt första världskriget.
Ellen Key, 1910
Ellen Key (1849 – 1926) född utanför Västervik, verksam i bl a Stockholm och utomlands, bosatt på gården Strand i Ödeshög. Ellen Key var ”en världsberömd författare, pedagog, fredsivrare, kvinnosakskämpe och visionär”. Hon var opinionsbildare i frågor rörande tryckfrihet, yttrandefrihet, kvinnors rättigheter, sociala frågor, folkbildning, fredsfrågor, arbetarrörelsen mm. Hennes mest kända bok är Barnets Århundrade som gavs ut år 1900, och översattes till 13 språk.
”Ellen Keys tankevärld präglades av samtidens stora idéströmningar, allra främst evolutionismenoch liberalismen. Hon förespråkar individens frihet att utvecklas, men hela tiden med ett socialt ansvar för kollektivet och för dem som inte har samma möjligheter… Som pedagog blev hon banbrytande för att lyfta fram barnens rätt och möjlighet att få utvecklas enligt sin egen potential… I sitt arbete för fred (t.ex. Själarnas neutralitet 1916) kämpade hon för respekt och samförstånd mellan folken. Allra tydligast kom hennes kamp för de sämre lottade till uttryck i engagemanget för arbetarkvinnorna i Stockholm under 1890-talet.” Hon kunde rösta för första gången 1921, 72 år gammal.
"Eld och glömska åt dessa rader"
I deras brev och dagboksanteckningar kan man läsa att dessa starka kvinnor som stred med humor, envishet och mod också kände sig trötta, utslitna, utarbetade och drabbade av sjukdom. När de skrev till varandra om sina personliga liv, kärlek, män och barn, avslutade de ofta sina brev med att dessa skulle förstöras eller brännas: ”eld och glömska åt dessa rader” säger Lydia Wahlström ofta. I arkiven har hennes brev också brännmärken men mottagaren måste ha ångrat sig och ryckt dem ur elden.
En del av kvinnorättskvinnorna hade män som stöttade och hjälpte. Även i riksdagen fanns män för kvinnors rösträtt. T ex Carl Lindhagen som 1906 lägger fram ett förslag för lika och allmän rösträtt som det redan finns i Finland. Senare kommer även statsministrarna Karl Staaff och Hjalmar Branting att förespråka kvinnlig rösträtt. Bland annat därför att männen inte hade lyckats lösa fredsfrågan och behövde kvinnornas hjälp. Men många män ansåg att de här kvinnorna var manhaftiga, och t o m ett tredje kön, maninnor, och de utmålades i nidbilder mustachprydda trots att de klädde sig mycket väl och feminint. De bar stora hattar med synliga hattnålar, detta upprörde en del män som tyckte att hattarna och hattnålarna var i vägen. Männen sa saker som att ”allt stort i världen har utförts av män; och ”kvinnans natur och väsen måste skyddas och tas om hand ”.
Men 1914 var opinionstrycket så starkt för rösträttsfrågan, och kvinnorna hade i en masspetition samlat in mer än 350 000 underskrifter till stöd för kvinnlig rösträtt, att frågan hade gått igenom om inte första världskriget hade brutit ut. 1917 föll förslaget åter igen i första kammaren. Med kriget ändrades dock attityderna när kvinnorna var hemma och skötte samhället medan männen krigade. Första världskriget, revolutionen i Ryssland 1917 och revolutionen i Tyskland 1918 då kejsaren avsattes, gjorde att både Första kammaren och kung Gustav V ändrade sig (hans drottning, Victoria, var tysk). Man var orolig för att en revolution också skulle drabba Sverige om inte allmän och lika rösträtt infördes.
Elin Wägner inför de 30 banden med mer än 350 000 underskrifter som samlades in 1913–1914. Foto: https://commons.wikimedia.org/wiki/File:Elin_Wägner_och_namninsamlingen_1914.jpg
Det krävdes en grundlagsändring och då gäller särskilda regler. Två likadana beslut måste fattas av två riksdagar med ett riksdagsval emellan. En extrainkallad riksdag beslutade den 17 december 1918 att lika rösträtt skulle införas. Den 24 maj 1919 fattade riksdagen det första av de två grundlagsändringsbesluten. Hösten 1920 hölls det sista svenska riksdagsvalet där enbart män hade rösträtt. Den 26 januari 1921 fattade riksdagen det andra och bekräftande grundlagsändrings-beslutet. Därmed ändrades grundlagen och kvinnor fick rösträtt. På hösten 1921 ägde det första riksdagsvalet rum där kvinnor fick rösta. Detta var också det första riksdagsvalet där kvinnor var valbara, det vill säga kunde väljas till riksdagsledamöter. Fem kvinnor; Kerstin Hesselgren, Elisabeth Tamm, Nelly Thüring, Bertha Wellin och Agda Östlund, valdes in. De tillträdde sina riksdagsplatser när riksdagen öppnade 1922. En utförlig presentation av dessa kvinnor finner du efter denna artikel.
Hösten 1921 ägde det första riksdagsvalet rum där kvinnor var såväl röstberättigade som valbara. Fem kvinnor valdes in i riksdagen: Elisabeth Tamm, Nelly Thüring, Bertha Wellin, Kerstin Hesselgren och Agda Östlund. (Läs mer om dessa kvinnor nedan) Foto: https://demokrati100.se/de-forsta-kvinnorna-i-riksdagen/
Uppmärksammas med frimärken I samband med 100-årsjubileet av allmän och lika rösträtt ger PostNord ut en serie nya frimärken. Illustrationerna visar några av de kvinnor och milstolpar som spelade en avgörande roll för rösträttsrörelsen. Färgerna går i gult, lila och grönt, de färger som användes av den internationella kvinnorättsrörelsen liksom den svenska. I Storbritannien använde suffragetterna grönt och lila på sina banderoller och flaggor. I Sverige användes dessutom gula nyanser av LKPR och lokala rösträttsföreningar.
Motiven visar bland annat de fem nyinvalda kvinnorna till riksdagen i valet 1921, och Elin Wägner vid pärmarna med de mer än 350 000 namnunderskrifterna med krav på rösträtt för kvinnor. Illustrationerna är utförda av kvinnliga konstnärer och formgivare: Beata Boucht, prisbelönt illustratör med masterexamen från Konstfack och Eva Wilsson, formgivare också med masterexamen från Konstfack. Typsnittet är designat av Joana Correia och utgivet på hennes företag Nova Type Foundry.
Hundra år har gått
Sedan 1921 har det varit 29 riksdagsval i Sverige och mandatperioden har varierat mellan tre och fyra år; vid några enstaka tillfällen har det varit två år mellan valen. Från 1994 äger riksdagsvalet rum vart fjärde år. 1921 var rösträttsåldern 23 år och den har sedan successivt sänks. 1975 sänktes åldern till 18 år. Under den största delen av dessa 100 år har det funnits fem partier, nu har vi åtta.
Vad skulle rösträttskvinnorna från förra seklet tycka om hur vårt samhälle ser ut idag? Vi har gjort stora framsteg, men är fortfarande långt ifrån vad Lydia Wahlström ville ha; total jämlikhet mellan män och kvinnor. Sverige har ju inte ens haft en kvinnlig statsminister än! Tänk om det gick att resa tillbaka i tiden och kunna delta i diskussionerna runt det stora matsalsbordet hemma hos Gerda Hellberg. Då skulle jag främst tacka dom för deras oerhörda insats! Låta dom veta att vi måste värna om detta privilegium och denna skyldighet som de kämpade för. Berätta om hur samhället ser ut idag, jämföra med förr och fundera över framtiden. Tänk vilken intressant och livlig diskussion det skulle bli!
Text: Annette Eldredge
Presentation av de första kvinnorna i riksdagen
All text om riksdagskvinnorna är tagen från: https://demokrati100.se/de-forsta-kvinnorna-i-riksdag
Kerstin Hesselgren (1872–1962), Yrkesinspektör, feminist, riksdagsledamot
Kerstin Hesselgren var den första, och länge också den enda, kvinnan i riksdagens första kammare. Hesselgren valdes in i riksdagen hösten 1921 på mandat för Liberala samlingspartiet med med stöd av Socialdemokraterna, och tillträdde i januari 1922. Hon satt i riksdagen i 12 år, till 1934, under större delen av tiden som frisinnad (liberal) vilde och arbetade främst med kvinnors rättigheter. Hon väckte stor uppmärksamhet när hon förde in nya frågor i riksdagen: högre löner för barnmorskor, moderskapspenning, alla kvinnors rätt till statliga tjänster med lika lön som män och sänkt straff för abort. Hon förespråkade också sexualupplysning och preventivmedel, en förnyad socialpolitik, aktivt fredsarbete och asyl för flyktingar i samband med andra världskriget. På det sättet låg hon långt före sin tid. Läs mer om Kerstin Hesselgren här.
Elisabeth Tamm (1880–1958) Godsägare, rösträttskvinna, riksdagsledamot
Elisabeth Tamm valdes in i riksdagens andra kammare hösten 1921 och tillträdde våren 1922. Hon valdes in från en kvinnolista för Liberala Samlingspartiet och blev den första liberala kvinnan på riksdagsplats i andra kammaren. Till skillnad från de andra fyra kvinnorna som tillträde detta år stannade hon enbart en mandatperiod, sammanlagt tre år. Elisabeth Tamm ärvde godset Gogelstad när hennes far dog 1905 och var en av grundarna till Kvinnliga Medborgarskolan vid Fogelstad [som utbildade kvinnor i samhällsfrågor, historia, psykologi, musik och konst bland annat]. I och med att hon var godsägare och att rösträttsreformen 1907-1909 gjorde kvinnor med rösträtt valbara till kommunla församlingar började Elisabeth Tamm sin politiska bana i kommunal- och landstingspolitiken. Här kom hon framför allt att arbeta med sociala frågor och den för henne så viktiga jordfrågan. Jordfrågan handlade för Elisabeth Tamm framför allt om hur jorden skulle brukas i balans med naturen för såväl människornas som samhällets bästa. Läs mer om Elisabeth Tamm.
Nelly Thüring (1875–1972) rösträttskämpe och fotograf.
Nelly Thüring valdes in i riksdagens andra kammare hösten 1921, tillträdde våren 1922 och stannade till 1928. Hon valdes in under Socialdemokratisk partibeteckning och var en av de två första S-kvinnorna i riksdagen. Nelly Thüring arbetade som biträde i fotograf Hjalmar Leverins ateljé i Helsingborg. Där lärde hon sig grunderna i fotografyrket, som för många kvinnor innebar en möjlighet till självständig försörjning. Under det tagna namnet Thüring etablerade hon en egen ateljé i Lund år 1900. Sakta växte kundkretsen fram – bland annat tack vare kontakter från hennes engagemang för fred och nykterhet… Kravet på politisk rösträtt för kvinnor drev Nelly Thüring även inom det egna partiet. Hon uppmanade kvinnoklubben att agera i frågan och i oktober 1916 författade klubben en rösträttsmotion till Göteborgs arbetarekommun inför partikongressen. Ett av motionens huvudargument var det stora samhällsansvar kvinnorna tagit under kriget. Detta gällde inte minst Nelly Thüring. Under krigsåren deltog hon i stadens kristidsadministration som medlem av Livsmedelsnämnden och Vedbyrån. Läs mer om Nelly Thüring.
Bertha Wellin (1870–1951) Facklig och politisk pionjär, sjuksköterska, riksdagsledamot.
Bertha Wellin valdes in i riksdagens andra kammare hösten 1921, tillträdde våren 1922 och satt till 1936. Hon var den första kvinnan som valdes in i riksdagen av Högern / Lantmanna- och borgarepartiet (nuvarande Moderaterna) och var under hela sin riksdagsperiod också partiets enda kvinna på riksdagsplats. Bertha Wellin spelade en betydande roll vid uppbyggnaden av svensk Sjukskötersketidning och även vid tillkomsten av svensk Sjuksköterskeförening som hon var med och grundade. Hon ansåg att kvinnorna måste göras medvetna om sitt samhällsansvar och stimuleras till att delta i det politiska arbetet för att därigenom på alla politiska nivåer öka den kvinnliga representationen… De frågor som engagerade henne som riksdagsledamot var främst sociala och jämställdhetsfrågor men hon deltog också i debatter om försvar, jordbruk, skatter och tullar. Läs mer om Bertha Wellin.
Agda Östlund (1870–1942), sömmerska, var medlem i nykterhetsrörelsen och Godtemplarorden i logen Gustaf Adolf, rösträttskvinna, riksdagsledamot.
Agda Östlund valdes in i riksdagens andra kammare hösten 1921, tillträdde sin riksdagsplats våren 1922 och stannade till 1940. Hon var en av de två första Socialdemokratiska kvinnorna i riksdagen. Som socialdemokratisk kvinna i rösträttskampen rörde hon sig i ett spänningsfält mellan den manliga arbetarrörelsen och den borgerliga rörelsen för kvinnlig rösträtt. Här fanns en klasskonflikt mellan rösträttskvinnor och en genuskonflikt mellan socialdemokrater. Här fanns ideologiska sprickor och motsättningar som agitatorn Östlund i olika sammanhang måste hantera för att nå ut med sitt budskap… Som skribent i den socialdemokratiska kvinnorörelsens tidning Morgonbris använde hon drastiska bilder, ironier och sarkasmer för att väcka ett politiskt medvetande bland arbetarkvinnorna… Agda Östlund blev den första kvinna som klev upp i talarstolen i andra kammaren och talade för en motion som hon skrivit tillsammans med sin socialdemokratiska partikamrat Gustaf Wahl, där de menade att staten skulle ta ansvar för att ordna arbeten åt tuberkulossjuka konvalescenter. Motionen röstades ner, men i pressen lovordades jungfrutalet. Läs mer om Agda Östlund.
Källor
Kulturreportaget P1, ”Eld och glömska åt dessa rader” del 1av 3 14 maj 2019, Anna Tullberg och Mattias Berg
Kulturreportaget P1, ”Eld och glömska åt dessa rader” del 2av 3 21 maj 2019, Anna Tullberg och Mattias Berg
Kulturreportaget P1, ”Eld och glömska åt dessa rader” del 3av 3 28 maj 2019, Anna Tullberg och Mattias Ber
När demokratin skapades i Sverige Vetenskapsradion P1 På djupet 17 december 2018 https://sverigesradio.se/avsnitt/1202903
Bildkällor: Demokrati100.se/Stockholmskällan/Albert Bonniers Förlag A.B., Bildarkivet/KvinnSam, Göteborgs universitetsbibliotek.