Ljusa Luciaminnen

Här kommer en liten luciahälsning från Gunsan Johnston som berättar några av sina ljusaste luciaminnen!

Under alla år som lärare i Sverige och här i USA, har jag varit med om många Luciatåg!

I min lilla byskola i S:t Annas skärgård ville min finske lärare att jag skulle vara Lucia. Med mitt mörka hår visste jag att jag aldrig någonsin skulle få var ”ljusets drottning”. Bara blondiner valdes i tidningens spalter. Min sångröst blev min välsignelse, och en svarthårig tös var öns lyckligaste Lucia!

Här i Kalifornien var det Svenska Skolans många pojkar och flickor, plus mina egna grabbar, som glatt gladde stolta föräldrar som fick tårar i ögonen. Vid ett tillfälle bjöd vi hem alla våra grannar den 13 december. De blev inte bara lussade utan bjöds också på musik av Dans säckpipa, och mina irländska vänners döttrar dansade jiggs. (Dan besteg Mt Everest strax efter, 1983.)

Tidningen Julstämning, 1998.

Till höger: Mina två långa svärdöttrar, Kenzie och Carol med väninnor lussandes.

Vid ett tillfälle kom jag körande från ett besök hos indiska vänner i Gualala. Jag hade valt skogsvägen och kom äntligen fram till den lilla byn Cazdero vid Russian River. Utmattad steg jag in i den lilla lanthandeln, nu 100 år gammal, för att dricka en kopp kaffe. I presentaffären stod ägarna och hälsade mej välkommen och undrande varifrån jag kom? Ögonen blinkade när de föreslog Diablo! Hur kunde de veta var jag bodde? Frun hette Heidi, och hade med sin stora familj bott ett par, tre hus från oss. Syskonen hade varit med och lussat och suttit barnvakt likaså. Med tårar i ögonen står nu Heidi med sin make och sjunger luciasången på svenska bredvid sin kassaapparat! Firandet var ett av hennes käraste barndomsminnen. Nu hade hon egna barn. Vi skiljdes med vördnad och en känsla av varm gemenskap i lilla Cazadero.

Med varmaste Luciahälsningar detta år, när vi behöver ljus och hopp!

Gunsan

Text & Bild: Gun Johnston

Lucia Bild: SWEAs Julmarknad 2019