Förra veckan läste jag en artikel i New York Times om kramar! Hur viktigt det är för oss människor med fysisk beröring och om det finns sätt att kramas som är säkrare än andra. Och den stora frågan, är det okej att kramas i dessa tider om man inte bor i samma hushåll? Svaret var, som i stort sätt alltid just nu - det beror på! Ett protokoll för säkrare kramar som de hade var, börja 2 meter från varandra, ansiktskydd på, ta ett djupt andetag, gå in för kram, vrid huvudena så att ni tittar åt olika håll, håll kramen i 10 sekunder medans du också låter bli att andas och prata, backa till 2 meters avstånd och ta ett andetag och sedan gå och tvätta händerna. Ni som jag som är inne på er fjortonde vecka utan att ha haft en annan människa närmare än 2 meter från sig är ni också redo att börja träna på “kram protokollet”?
Ja, jag är en person som kräver mycket fysisk kontakt och närhet för att må bra. Så att vara ensamhushåll i dessa tider har varit oerhört påfrestande för mig. När det stod klart att vi skulle shelter in place satte jag mig ned och tänkte på vad jag behövde göra för att klara den här tiden på bästa möjliga sätt. Ibland är det bra att ha en specialistutbildning i behandlingen av toxic stress och trauma. Jag menar - jag blev ju tillsagd att inte träffa mina vänner eller gå till kliniken och jobba med mina kollegor runt mig! Vi visste inte då, och vet fortfarande inte hur lång tid våra liv kommer att vara förändrade och ovisshet är en av de mest jobbiga variablerna här. Så jag satte upp några hållpunkter för mig själv. En promenad eller joggingtur varje dag så att jag kom ut och fick röra på mig. Yoga och meditation varje dag för att hjälpa till med stressen och extra ordentlig med nyttig mat och sömn. Och hålla upp det sociala i modifierad form - bokklubbar, fikaträffar, middagar och fredagsmys över Zoom.
Men visst, lite fusk blev det. Jag började efter några veckor gå på promenader i villaområdet med en kollega som också bor själv. Att se någon jag känner tredimensionellt även om det är på några meters avstånd har varit guld värt för mig.
Alla behöver vi vårt individuella recept för att klara den här tiden, för vi är ju inte över den. Visst är det skönt att vi har börjat öppna upp lite mer och jag har kunnat vandra med en vän i taget. Jag önskar att jag bara kunde skippa munskydd och 2 meters avstånd (fast här är det ju bara 182,88 centimeter), men den där kramen får nog vänta och likaså middagen runt ett vanligt bord, fast picknick på utspridda filtar blir det till midsommar!
Text & Bild: Lena Axelsson