Sagan om Vingårdshunden Rex


För ungefär 15 år sedan (oj vad tiden går!) hade vi bott i Kalifornien i 5 år. Jag var självklart med i SWEA San Francisco, så jag beslöt mig för att prova på den årliga vinskörden på Lindes vingård nära Geyserville. Det lät jättespännande och eftersom svensktalande (och starka) män var välkomna tog jag med mig min man John. Vi var alla där tidigt, ca 25 Sweor och några gäster. Med hinkar och sekatörer i hand började vi genast jobba med att klippa druvklasar från diverse vinrankor. Det blev mycket prat och skratt, man fick skärpa sig så att man inte i sin iver klippte av fingertopparna på ”klipparen” på motsatt sida rankan.

Bedårande bushund

Då och då där jag satt, mestadels på huk, kunde jag känna en het andedräkt i örat och en snabb slick av en sträv tunga på halsen. En bedårande svart och vit unghund, valpig, rasade runt och hade kul. Då och då stack han ned nosen i någons hink och mumsade i sig nyplockade druvor. Svenska som vi är, blev det förstås snart en fikapaus. Ett traktorsläp kom körandes, lastat med kaffe och kanelbullar som smakade extra gott då vi kände oss mycket produktiva och duktiga. Jag fick syn på min nya söta, svartvita vän, sittandes ned, förhäxat stirrande på en halv kanelbulle som en ung man höll bakom ryggen medan han pratade med en Swea. Upp och ta ett par steg, sitta och stirra förhäxat, aldrig släppa bullen med blicken, upp och ta ett par steg, upprepa tills tålamodet tog slut. Då, med ett raskt hopp slet han bullen ur handen på den förvånade och lätt förskrämda ynglingen och försvann som ett svart streck bland raderna av vinbuskar. Bushund! Jag var redan helt bedårad.

Om inte…

När det så småningom ansågs att vi var färdiga med vinskörden begav vi oss upp till huvudbyggnadens stora, härliga lantkök och plockade fram våra medhavda rätter till ett stort och läckert knytkalas som sedan avåts på verandan. Det bjöds på vin av druvor som plockats av Sweor tidigare år. Vår alltid lika glada och livliga värdinna, Sylvia, fick oss att sjunga och glamma som aldrig förr, men hade så småningom något allvarligt att säga. Hade vi sett den söta, svarta valpen som sprang runt, runt? Han hade hittats bunden vid ett träd i deras vingård ett par månader tidigare, men någon ägare hade de inte lyckats hitta. Eftersom han var svår på sonen Eriks katter och för att en befintlig hund inte alls ville ha honom där, såg sig Lindes ingen annan möjlighet än att ta honom till the ASPCA (American Society for the Prevention of Cruelty to Animals) påföljande måndag. OM INTE! Om inte någon i sällskapet ville förbarma sig och ge Rex, som de kallade honom, ett hem? Mycket till min förvåning såg jag John räcka upp handen! Sedan tittade han på mig för ett OK och det var inte svårt att ge, jag var ju redan förälskad!


När kalaset var över hoppade Rex in i vår bil och följde med hem. Vi stannade på vägen vid Petsmart och inhandlade kudde, koppel, hundskål och mat. Hemkomna la vi kudden/bädden i vårt stora, öppna badrum. Var gång jag vaknade i sådär 13 år var alltid det första jag såg en vit nos och fyra vita ”sockor” till tassar lysa borta i mörkret och det kändes alltid så tryggt och trevligt. Rex var den finaste, smartaste, roligaste, mest väluppfostrade hund vi någonsin haft! Han kom till oss redan så fin och duktig att vi hyrde oss en hundtränare som kom hem till oss några gånger, inte för att träna Rex utan oss. Vi ville så gärna lära oss ta vara på och uppmuntra hans underbara personlighet.


Så kan det gå när man anmäler sig till ett SWEA event: Man kanske kommer hem med högsta vinsten! Så kändes det för oss och det var med stor sorg vi måste se vår tillgivne, glade, härliga hikingkompis, vår käre Rex somna in för gott sommaren 2018.

Text & Bild: Carin Coleridge

126 views0 comments

Recent Posts

See All